Efter stor vånda tog jag till slut det oerhört jobbiga beslutet... Casper har fått somna in... Det var svårt in i det sista, han var ännu så med, han hade matlust och verkade så klar i huvudet, men kroppen sa ifrån, och jag kunde inte se honom gå ner sig mer...
Han skulle snart ha fyllt 17 år! 1999 föddes min andra birmakull; Casper, Conrad och Cajsa. Casper flyttade hem till min mamma som nyligen blivit änka. Han var nog en stor tröst för henne, ett sällskap som gjorde ensamheten lite mindre ensam. 11 år senare blev mamma sjuk och jag lovade att ta hand om honom.
![]()
Han flyttade hem till oss och acklimatiserade sig ganska fort Ja, den första tiden gick han ju ofta till dörren och jamade, ville hem till sin matte. Vi tröstade varandra och så har det fortsatt. Han har varit en stor tröst för mig, han har på något sätt gjort att min mamma känts närvarande... kanske låter konstigt men så har det varit.
![]()
Och vilket sällskap han har varit! Alltid med, på plats i kökssoffan när vi åt, eller i mitt knä i tevesoffan.
![]()
När hans bror Douglas ännu levde var de som ler och långhalm, ofta satt de bara bredvid varandra, eller så låg de i mitt knä bägge två! Efter att Douglas gick bort förra sommaren var det åter dags för Casper att ge mig tröst... Och jag har fasat för den här dagen länge...
![]()
Mina fina killar, som jag varit så stolt över... Nu vilar han och Dogge bredvid varandra... Och här hemma är det tomt, mycket tomt...
♥